lillaulla

Ibland händer det att jag tänker på dig. Tänker på allt det där bra vi hade. Hur fin du var mot mig när allt var bra. Jag hade inte kunnat haft en bättre människa vid min sida när jag gick runt i ett totalmörker och desperat letade efter ljusknappen. Varje gång jag gick vilse så var du där och tog min hand. Ledde den mot knappen och ljuset kom tillbaka. Det fina var att du alltid fanns där i mörket. Sedan fanns du även där i ljuset för att dela det med mig. Du älskade varje del av mig – Varje konstig tanke. Skrattade åt allt mitt frågande.

Jag tänker ofta på alla våra bråk. På alla dessa stunder som var rent ut sagt förjävliga. Allt skrikandet och den ständiga oron i magen – Snart kommer allt gå åt helvete och ensam står jag kvar. Det känns som att det enda vi gjorde var att bråka ibland. Hitta saker att tjaffsa om bara för att. Var det för att vi älskade varann alldeles för mycket? Det handlade alltid om vem som vann. Vem som fick sista ordet eller vem som fick makten. Någon hade alltid övertaget och oftast var det du. När man tänker efter så förstår jag inte varför vi bråkade om alla dessa saker. Varför bråkar man när båda ändå förlorar? Det är alltid någon som blir sårad och oftast är det båda två. Så varför bråkar man när ingen vinner på det? Jag vet inte faktiskt. Just nu känns det onödigt att tänka på det men jag gör det ofta ändå. När det inte gör ont längre. Jag tänker på alla dessa gånger jag var orsaken. Om vi hade bråkat idag hade jag bara svalt stoltheten och sagt förlåt – Du gör det för mig tusen gånger om.

Om jag tänker på dig på ett jobbigt sätt så känner jag en enorm saknad efter en av mina största tryggheter. Du var så viktig för mig att jag knappt kan förstå det nu. Det kanske är därför jag känner mig så vilsen och ensam ibland – För att jag inte har dig. När jag var med dig så visste jag vem jag var. Jag visste hur bra jag kunde bli och jag kände att vi var bäst tillsammans. Jag tänker på allt det bra som var det fina med mitt liv. Det som jag aldrig kunde förlora. Men det var nog det som satte stopp för mig också. Rädslan. Denna rädsla att förlora personen man älskar mest av allt i hela vida världen. Jag visste inte vad jag skulle göra för jag kunde inte ens stå ut med tanken. Det var jobbigt när jag bara hade dig halvt. Du kunde försvinna från mig när som helst. Rädslan byggde upp murar runt mig som inte ens du kunde ta dig igenom – Det var nog därför jag bara lät dig gå.

Det jag tänker allra, allra mest på är vad som hade hänt om jag aldrig gett upp. Jag som i nästan alla fall aldrig ger upp. Men det känns som att jag kämpade förgäves och att allt bara var menlöst i slutet. Du hittade alltid en anledning att ge upp hoppet om mig och jag gav dig flera anledningar. Någonstans på vägen när jag skulle bli en mogen tjej så rev sig en förvirrad och ledsen tonåring fram. Skapade panik och valde fel vägar. Ett trasigt hjärta som kanske inte kunde bli lagat. Men i slutändan så kämpade jag ändå hela vägen ut. Jag gjorde allt. Det fanns ingen räddning för oss – Men under hela den här tiden så var du räddningen för mig. Så tack, tack för att du lyckades tända ett ljus i mitt mörka liv under mina 16 år.

Mamma? stjärnan utanför mitt fönster är du, bilden på dej när du var liten sitter ovanför min säng.

Hoppas innerligt jag någongång passerar dina tankar!

Peas out

Theresé